Jag har varit på kurs - DBR Deep Brain Reorienting

När nya pusselbitar faller på plats – om att lära sig DBR

Jag har precis varit på kurs och lärt mig en ny metod. Den där känslan när man spenderat några dagar och på djupet känner sig inspirerad och hoppfull. Anna Gerge bjöd på två fulla kursdagar med teori och övning tillsammans med andra traumaterapeuter från hela landet, och jag tror alla som var där upplevde samma känsla av att nya pusselbitar föll på plats.

Efter många år i yrket har man sett många olika metoder komma komma och gå. En del använder jag mig av ofta, och andra faller bort. När jag gick kursen i DBR - Deep Brain Reorienting kände jag direkt att detta kommer att vara användbart för mina klienter och passa fint i mitt terapirum. Metoden är så ny, att det ännu inte kommit så mycket studier kring “mitt hjärtebarn” ätstörningar. Men jag ser fram emot att försiktigt börja jobba med en del av den tvångsmässighet jag möter dagligen (det finns lovande resultat för behandlingsresistent OCD).

Kroppen reagerar före tanken

När något skrämmande eller överväldigande händer reagerar hjärnan långt innan vi hinner förstå vad som pågår. Kroppen orienterar sig först: Vad var det där? Var är hotet? Sedan kommer chocken.
Först därefter kommer känslorna.

Det är egentligen ganska självklart när man tänker efter. Men mycket traumabehandling har historiskt börjat lite senare i processen.

DBR riktar istället uppmärksamheten mot det allra första som händer i nervsystemet. Den där blixtsnabba orienteringen. Den där kroppsliga spänningen som uppstår innan vi ens vet varför.

Och ibland är det just där något fastnar.

När något i kroppen inte fått avsluta sin reaktion

Många av de människor jag möter bär på erfarenheter som kroppen aldrig riktigt fått bearbeta färdigt.

Ibland syns det tydligt i form av trauma. Ibland märks det mer som en ständig spänning, en beredskap i kroppen, en känsla av att något inte riktigt släpper. Det kan visa sig som stark ångest, dissociation eller svårigheter att känna trygghet i kroppen. Eller som något annat.

I vissa fall kan det också ligga under andra problem som vi försöker förstå och arbeta med.

När jag lärde mig mer om DBR fick jag flera sådana där ögonblick när jag tänkte: Just det. Det är kanske här en del av pusslet ligger.

En varsam metod

Det jag särskilt tycker om med DBR är tempot. Det är inte en metod där man pressar sig igenom traumatiska minnen. Tvärtom.

Arbetet sker mycket långsamt och med stor respekt för kroppens signaler. Man följer de reaktioner som uppstår i nervsystemet och låter processen få ta den tid den behöver.

För mig känns det som ett arbetssätt som ligger väldigt nära hur jag redan tänker kring terapi:

att vi behöver vara nyfikna, försiktiga och respektfulla inför det som kroppen bär på.

När man fortfarande är i början

Jag är fortfarande i början av att lära mig metoden.

Det är alltid så när man lär sig något nytt. Man behöver öva, fördjupa sig och långsamt integrera det i sitt arbete. Men känslan efter kursen är en blandning av inspiration och hopp.

Som om ytterligare några verktyg lagts till i den terapeutiska verktygslådan.

Eller kanske snarare: som om några fler pusselbitar landat på bordet.

Och jag är nyfiken på vad de kan hjälpa oss att förstå framöver.