När nya pusselbitar faller på plats – om DBR och nervsystemets traumarespons

När terapi fastnar – när det behövs något annat

Ibland fastnar terapi. Det är ett svårt ord att säga högt som terapeut. Vi vill ju så gärna att människor ska bli hjälpta. Att saker ska röra sig framåt. Att förändring ska ske. Och oftast gör den ju det.

Men ibland händer något annat. Jag sitter mittemot någon som är klok, reflekterande och modig. En person som verkligen försöker. Som gång på gång gör sitt bästa för att förstå sig själv och förändra det som gör ont. De tekniker jag använt, kan bli för svåra, bli för skrämmande.

Vi pratar. Förstår mer. Sätter ord på saker som tidigare varit otydliga. Och ändå känns det som att något håller emot, någonstans djupare i systemet.

Som om vi står och knackar på en dörr som inte riktigt går att öppna.

När viljan finns men kroppen säger nej

I sådana lägen är det lätt att börja prata om motivation. Men efter många år i det här arbetet har jag blivit allt mer försiktig med det ordet.

De flesta människor jag möter vill förändring. De längtar efter ett liv som känns friare, lugnare, mer levande. De vet ofta exakt vad de skulle behöva göra annorlunda. Men att veta är inte samma sak som att kunna.

Ibland reagerar kroppen som om förändringen vore ett hot. Som om varje steg i rätt riktning aktiverar ett alarmsystem som säger: stopp, det här är farligt. Det kan vara svårt att förstå – både för personen själv och för omgivningen.

Men när man ser det hända gång på gång börjar man ana att det inte bara handlar om vilja.

När något djupare behöver få bli sett

Ibland bär nervsystemet på erfarenheter som aldrig riktigt fått bearbetas färdigt. Det kan handla om tydliga traumatiska händelser. Men det kan också vara mer subtila erfarenheter som satt spår i kroppen över tid.

När sådant finns i bakgrunden kan förändring kännas hotfull på ett sätt som är svårt att förklara. Som om kroppen fortfarande försöker skydda oss från något som redan har hänt. Och då hjälper det inte alltid att förstå mer eller att anstränga sig ännu hårdare. Ibland behöver vi närma oss det som ligger under.

Att fortsätta vara nyfiken

Det är i sådana lägen jag försöker påminna mig om något viktigt i mitt arbete: Att inte ge upp nyfikenheten.

Om en väg inte fungerar betyder det inte att det saknas vägar. Det kan bara betyda att vi ännu inte hittat rätt.

Under året har jag därför fördjupat mig i nya sätt att arbeta med nervsystemets reaktioner på stress och trauma, bland annat genom metoden DBR – Deep Brain Reorienting.

För mig handlar det inte om att ersätta det jag redan gör i terapi. Snarare om att ibland kunna öppna en annan dörr när den första förblir stängd.

Och kanske, när man minst anar det, hitta ännu en pusselbit som gör bilden lite mer begriplig.

Vill du läsa mer om metoden kan du göra det här: https://www.macdonaldpsykoterapi.se/dbr-terapi